Samma prov två gånger

Många gånger har jag sett elever stå i skolans korridor och ivrigt diskutera frågor direkt efter något prov. Ofta har jag tänkt att det är just då som de lär sig allra mest - de vet vad de borde kunnat och de erövrar det i diskussioner med andra. Just denna formativa process ville jag komma åt när jag lät mina elever göra samma prov två gånger med några dagars mellanrum.

10 frågor
Själva provet handlade om induktion (hur man "gör" elektrisk ström) och bestod av 10 stycken flervalsfrågor som behandlade centrala begrepp och samband dem emellan. Ingen av frågorna var rena faktafrågor utan alla krävde att eleverna förstod de begrepp som vi jobbat med och att de kunde använda dem i obekanta situationer.

Bilden visar en av provets frågor

Vid det första provtillfället räckte det med att eleverna ringade in det alternativ som de ansåg vara det rätta. De behövde alltså inte motivera sitt val. När de svarade på samma frågor ett par dagar senare krävde jag att de också skulle ge en fullständig motivering till en av frågorna (frågan ovan). Eleverna visste dock inte i förväg vilken fråga som skulle motiveras vilket innebar att de var tvungna att förstå teorin bakom alla. Min tanke var att mellan de två proven skulle eleverna diskutera både de rätta svaren och hur man kunde motivera dessa. Dessutom ville jag kontrollera kvalitén i elevernas resonemang; vilket inte går om det bara är flervalsfrågor.

Efter det första provet
Direkt efter det första provet samlades eleverna i klungor i korridoren och diskuterade frågorna - precis som jag hoppades. Jag lät dem inte ta med sig frågorna från provet utan de var tvungna att tillsammans försöka komma ihåg både hur de formulerats och vilka svarsalternativen var. Många ville förstås att jag skulle gå igenom de rätta svaren men jag uppmanade dem att istället diskutera alternativen. Efter det andra provtillfället gick vi dock igenom varje fråga.

Resultat
Vid varje provtillfälle kunde man få maximalt 10 poäng - ett för varje rätt svar. Totalt kunde man alltså få 20 poäng om man hade alla rätt vid båda tillfällena. För att bedömas som godkänd skulle man dessutom kunna ge en godtagbar motivering på den fråga som jag valt ut. Som väntat var resultaten bättre vi det andra tillfället. I en av klasserna där 30 elever skrev provet ökade den korrekta svarsfrekvensen från 77% till 98% (antal rätta svar totalt delat med 30*10). Dessutom kunde alla ge godtagbara motiveringar till frågan om flygplanet. Några av förklaringarna var förstklassiga. Men det intressanta var kanske inte själva provresultatet utan elevernas reaktioner på upplägget:

"Provet var jättebra då man fick lära av sina egna misstag."

"Jag tycker provet var lärorikt."

"Jag märkte att jag lärde mig mest när jag fick förklara för de andra hur jag tänkte."

"Det var första gången som jag inte var stressad när jag skrev prov." 

Tankar
Innan provet berättade jag för eleverna att jag ville att de helt enkelt skulle lära sig mer genom att göra provet två gånger. Jag talade om hur jag brukade se dem stå och prata i korridoren efter prov och att vi nu skulle utnyttja styrkan i dessa diskussioner. Trots det var det några som tyckte att det kändes som att fuska. De menade att nu kunde ju alla få alla rätt, vilket i sig är en intressant kommentar som förmodligen speglar synen på prov i skolan. Men det var desto fler som direkt tyckte att pressen minskade när de visste att de skulle få en chans till om de "misslyckades" första gången. Jag tänker att det snarare handlar om tydlighet. Efter det första provet vet eleverna vad de skulle kunna och oavsett om de "lyckats" eller inte får de en möjlighet att både motivera ståndpunkter och fördjupa kunskaper i diskussioner med andra.

Flipped Classroom efter filmerna

Det finns många fördelar med inspelade föreläsningar och elever som är aktiva hela lektionen. Bara det att läraren har tid till individuell handledning talar för att fler elever borde nå längre i ett flippat klassrum. Men ändå kan man fråga sig om Flipped Classrom egentligen bara är mer av samma gamla föreläsningsmetodik förpackad i ett digitalt format. Det nya skulle i så fall vara förändringen i tid och rum då eleverna tar del av lärarens information. Om det är så har jag svårt att tro att metoden automatiskt skulle leda till en högre måluppfyllelse. För att nå dit måste även det som sedan händer på lektionerna, det eleverna gör, utvecklas.

Film hemma och jobb på lektionen
Istället för genomgångar på lektionen tittar mina elever på inspelade föreläsningar i förväg. Föreläsningarna kan närmast betraktas som instruktionsfilmer där jag till exempel går igenom hur man löser en andragradsekvation. När eleverna sedan kommer till lektionen övar de på just detta. Enkelt uttryckt kan man säga att vi bytt plats på föreläsningarna och elevernas eget arbete som tidigare ofta skedde hemma efter lektionen. Men frågan är vilket mervärde metoden kan ge; vad man som lärare gör med den lektionstid som faktiskt frigörs. Flera gånger har jag testat att spela in en film och sedan hålla samma genomgång i klassrummet. I genomsnitt tar det fyra(!) gånger så lång tid som på film - med samma innehåll. Så för mig har filmerna inneburit att vi numera hinner göra saker på lektionerna som vi sällan hann med förut.

Så jobbar vi
I fysik har vi den senaste tiden jobbat med elektromagnetism. Det är ett av mina absoluta favoritområden eftersom det finns en mängd häpnadsväckande elektromagnetiska fenomen.


Filmen visar ett elektromagnetiskt fenomen.

Innehållet i filmen är minst sagt intressant och väcker direkt frågor om hur plattan kan sväva och lampa lysa utan sladd. Problemet är bara att det krävs omfattande kunskaper om elektriska och magnetiska fält om man till fullo vill förstå dessa fenomen. Det finns helt enkelt ingen genväg och det är till exempel nödvändigt att veta hur laddade partiklar beter sig i ett magnetfält. Men istället för en teorigenomgång om detta på lektionstid spelar jag alltså in en film som eleverna tar del av innan lektionen.


Filmen beskriver bland annat det som kallas "högerhandsregeln".

Presentationen av teorin i min film är ju långt ifrån så frän som filmen med den svävande plattan och lampan. Men jag kompromissar inte. Teorin må vara snårig men belöningen ligger i att senare förstå och kunna förklara en mängd vardagliga fysikaliska fenomen. Men nu räcker det inte med att eleverna tittar på min film för att att de verkligen ska greppa innehållet. Därför startar lektionen direkt med experiment eller problemlösning, ofta med lärobokens uppgifter, där eleverna använder den teori som jag har presenterat i filmen. Det gör det också nödvändigt för eleverna att ha sett filmen i förväg.



Bilden visar en elev som löser en läroboksuppgift med hjälp av "högerhandsregeln"

 
Från reproduktion till lärande
I detta steg jobbar eleverna med uppgifter som i stort sett är en upprepning, eller varianter av det som jag har presenterat i min film. Ofta går eleverna då tillbaka och tittar på valda delar av filmen som knyter an till det problem som de för tillfället jobbar med. Genom denna färsdighetsträning gör de innehållet i min film till sitt eget. Samtidigt tänker jag att vad de faktiskt gör är att återupprepa just precis det som jag har berättat i filmen. Bokens uppgifter är ofta inte mer än ett sätt att träna sig på att göra precis det som läraren har visat. Visserligen finns det ett värde i det och det är heller inte svårt att utvärdera om eleverna kan reproducera. Men det riktigt svåra är att använda de modeller och teorier som läraren har presenterat för att förklara fenomen i en annan kontext. Då gärna vardagliga fenomen som exempelvis norrsken; aktuellt när vi jobbar med elektromagnetism.

Filmen visar norrsken - ett elektromagnetiskt fenomen.

En elev som kan förklara fenomenet norrsken med den teori som jag har visat i filmen har utan tvekan gjort något annat än att reproducera. För mig är det ett kvitto på att eleven verkligen har förstått och samtidigt tagit ett steg till och nått den högsta betygsnivån. Eller som det uttrycks i kunskapskraven för betyget A:

"Eleven identifierar, analyserar och löser komplexa problem i bekanta och nya situationer..." 

För att uttrycka det annorlunda - eleven använder det de lärt sig i skolan för att förstå och förklara något utanför skolan. Samtidigt är det ytterst få elever som klarar att ta detta steg av sig själva. Därför är det viktigt att alla får hjälp med att lära sig just det på lektionstid. Det innebär att jag som lärare nu måste byta fokus från att undervisa till att lära elever att lära sig. Men det räcker inte med att ge frågan om hur norrsken uppstår till eleverna. Det som händer då är att de direkt bollar tillbaka frågan till mig. Det är helt enkelt svårt att koppla ihop teorin om laddade partiklar i magnetfält med norrsken. Inte nog med det, om jag som lärare då börjar förklara är jag tillbaka i undervisandet!

Att lära elever att lära sig
Eric Mazur, professor i fysik på Harvard, har utvecklat en metod för att komma åt och utveckla elevernas lärande. Metoden kallas Peer Instruction och innebär att eleverna hjälper varandra att ta språnget från en bekant till en ny kontext. Många av mina elever har sagt att det var först när vi adderade denna metod till den klassiska problemlösningen som de verkligen förstod fysiken. Jag ska i ett senare blogginlägg beskriva mer i detalj hur vi jobbar med Peer Instruction. Men för att ge en översikt ska jag gå tillbaka till exemplet med norrsken.

Jordens magnetfält och Peer Instruction
Norrsken har sin förklaring i de laddade partiklar som från rymden kommer in i jordens atmosfär. Att det sedan bara uppstår norrsken vid nord- och sydpolen har med jordens magnetfält att göra. Detta innebär att fenomenet handlar om laddade partiklar i magnetfält - som eleverna just har jobbat med. Men nu ska teorierna överföras till ett nytt sammanhang. Därför får eleverna följande fråga att fundera på:

Frågan projiceras på OH-duk.


Första steget i Peer Instruction innebär att eleverna först ska fundera på frågan enskilt och svara vad de tror är rätt alternativ med hjälp av mentometerknappar. Innan dess har jag varit noggrann med att de ska försöka använda de teorier och modeller som vi för tillfället jobbar med. Allt eftersom eleverna trycker på sina mentometrar ser jag hur deras svar fördelas på min egen dator och när alla (30 st) har svarat stoppar jag frågan.

Svarsfördelningen när eleverna hade funderat enskilt.

I det här fallet är A det korrekta alternativet, vilket 36% valde. Om färre än 30% väljer rätt alternativ stannar jag upp och ger eleverna ledtrådar. Men i det här fallet fick de genast gå vidare till steg nummer 2 som innebär att de ska hitta någon som har svarat annorlunda och försöka övertyga denna om att det egna svaret är korrekt - Peer Instruction. Under denna stund går jag runt i klassrummet och lyssnar, stöttar och utmanar. När eleverna har diskuterat en stund öppnar jag frågan igen och ber eleverna att svara vad de nu tror är rätt alternativ. Just denna gång såg det ut så här när alla hade svarat:

Svarsfördelningen efter elevernas diskussion.


Som diagrammen visar är det fler som har valt rätt alternativ nu. Samtidigt vet jag inte varför eleverna "röstar" som de gör. De kanske har valt rätt utan att förstå varför. Det gör att det sista steget, förutom att 33% fortfarande har fel, är av yttersta vikt - ta upp frågan i helklass.

Att förklara för alla
I det här läget vet inte klassen vilket alternativ som är det rätta men jag brukar visa dem hur svarsfördelningen har förändrats. Samtidigt ber jag någon argumentera för sitt svar inför hela klassen. Ofta är det dock betydligt fler som vill förklara hur de har tänkt om jag först säger att A är det korrekta alternativet. I det här skedet är det visserligen bara ett fåtal som får prata, men alla har dessförinnan fått utveckla sina tankar i mindre grupper. Det hela avslutas när någon eller några elever har fått ihop en heltäckande förklaring. Just detta problem är konstruerat så att steget till att nu förklara norrskenet är möjligt att ta eftersom de hör ihop. Men hela poängen är att eleverna själva, eller egentligen tillsammans, nu har tränat på att ta steget från tillrättalagda situationer till en ny kontext.

Flipped Classroom - en förutsättning
Peer Instruction var något som jag jobbade med även innan jag flippade mitt klassrum. Men tiden räckte aldrig till för att det skulle ge någon större utväxling. En förutsättning för att det ska vara meningsfullt är att eleverna först har något väl förankrat att utgå ifrån när de jobbar med frågor i ett nytt sammanhang. Tidigare hann vi aldrig förbereda oss tillräckligt för att komma dit. Det mesta av lektionstiden gick åt till mina genomgångar. Numera, med filmade genomgångar, har vi tid att ett både lägga en grund, ta steget vidare och ge oss ut på djupet. För mig har Flipped Classroom varit en förutsättning för att utveckla det som händer på lektionerna.

Film om Flipped Classroom

Pedagog Stockholm är en webbplats som Utbildningsförvaltningen i Stockholm har skapat för att sprida det som är på gång inom skolområdet. Tanken är att man som lärare ska få reda på aktuella kurser, seminarier, utvecklingsprojekt och reformer. Men man dokumenterar även saker som händer på enskilda skolor i hopp om att inspirera andra lärare. Förra veckan fångade Pelle från Pedagog Stockholm mina tankar om Flipped Classroom och passade samtidigt på att filma när jag själv filmade en genomgång i matematik.

Vad händer om eleven inte tittar på filmen?

Flipped Classroom
Än så länge finns ingen svensk översättning till The Flipped Classroom men man kanske kan kalla det för det "omvända klassrummet". I stora drag kan man säga att i stället för att läraren har genomgångar i skolan, på lektionstid och där eleverna sedan får läxor att jobba med hemma, så spelar läraren in sina genomgångar på film och låter eleverna titta på dessa filmer hemma, i förväg. Poängen är att då finns både klasskompisar och läraren till hands.

Flipped Classroom

Men för mig handlar inte Flipped Classroom om att göra filmer. Även om de är en del av metoden så är de bara ett verktyg. Min strävan har hela tiden varit varit att få så stor utväxling som möjligt på lektionerna när det gäller elevernas lärande och då finns det helt enkelt inte plats för mina genomgångar. Istället handlar det om att eleverna ska äga lektionen och vara aktiva så mycket som möjligt. Samtidigt gör filmerna att jag ändå kan genomföra nödvändiga genomgångar.

Men om eleven inte tittar då?
Den första frågan som jag får när jag berättar om mitt arbete med Flipped Classroom är vad som händer om eleven kommer till lektionen och inte har tittat på filmen. Ett svar på den frågan är att då får de titta på filmen när lektionen börjar. Om eleverna har tekniken kan de ju faktiskt välja att titta då istället, vilket är helt okej för mig. En genomgång på film som är 10 minuter tar runt 30 minuter att göra i klassrummet - med samma innehåll! Samtidigt säger eleverna själva att det är stressande att se klasskompisarna sätta igång och jobba samtidigt som man själv sitter och tittar på film.

Eleven tittar på en genomgång

Ansvar
Nu har inte alla elever en iPad eller liknande och jag tycker inte heller att det är svaret på frågan. Istället handlar det om ansvar. Jag tänker att det jag gör med mina filmer är att jag skjuter över ansvar för det egna lärandet till eleven. Filmerna finns tillgängliga men till syvende och sist är det eleven själv som väljer om hen ska titta i förväg eller inte. Tidigare var det jag som tog en stor del av ansvaret för att eleverna tog del av teorin genom att jag höll genomgångar på lektionerna. Det var jag som bestämde både vad de skulle lyssna på och när de skulle göra det, alldeles oavsett om de ville, kunde eller orkade. Nu kan de välja när de ska titta på genomgången - hemma eller i skolan.

Förhandling
Man kan även betrakta det hela som en förhandlingsfråga. Antingen tittar man på en film hemma i 10 minuter och kan då hänga med på lektionen och få hjälp när man kör fast. Eller så tittar man på lektionen och gör jobbet hemma, men då ensam. Det här är något som eleverna är medvetna om och de inser att ett större ansvar läggs på dem. Men samtidigt gillar de friheten som det medför. Sedan finns det en grupp elever som faktiskt inte tittar på filmerna då de tycker att de är för lätta. För dem kan det räcka med att snabbspola genomgången och ändå greppa innehållet. Jag kan då inte låta bli att tänka att förut tvingades de lyssna på mina halvtimmeslånga genomgångar trots att de hade fattat efter en minut.