Lärartycket #33

Bloggstafett

Det här inlägget är en del av Lärartycket, den bloggstafett som den fantastiska Anne-Marie Körling initierat och där lärare över hela Sverige tycker till om sitt yrke. Jag tar över stafettpinnen från Karin Sönnerås och tar tillfället i akt att tycka till om tidsbristen i yrket och hur jag gör för att ändå få tid över för reflektion och utvecklingsarbete.

Var är repet?

Jag vet inte om det är sant men någon gång har jag hört att det i japanska bilfabriker finns ett rep som vilken arbetare som helst kan dra i för att stoppa det löpande bandet. Instruktionen är att om man kommer på något som inte funkar eller som kan förbättras så drar man i repet. Poängen är att man inte ska fortsätta i samma spår om det kan göras bättre. Nu menar jag inte att skolan är som ett löpande band. Men om du ser att undervisningen inte funkar eller kan förbättras finns det inget rep som stoppar verksamheten – schemat rullar på. Istället finns det andra sätt för att få tid att utveckla undervisningen; något som faktiskt gagnar eleverna. 

”Du måste sänka din ambitionsnivå”

Som nyutexaminerad lärare ägnade jag långt mer än heltid åt jobbet. Det i sig kanske inte är så konstigt och ser förmodligen likadant ut för nybörjare inom vilket yrke som helst. Men jag undrar om rådet jag fick är lika vanligt även utanför skolans värld: "Du måste sänka din ambitionsnivå".  Det var svaret jag fick av rektorn när jag inte längre orkade jobba till efter midnatt varje dag. Många gånger om under mina 10 år som lärare har jag sedan fått höra samma sak. "Du måste sänka din ambitionsnivå". Jag begriper inte vad det betyder. Min ambition är ju att alla elever ska nå målen. Hur ska jag kunna sänka den nivån? Vad jag behövde var hjälp att prioritera sådant som faktiskt gagnar eleverna.

Skolan är ett bollhav

Istället var det en kollega som gav mig det råd som gör att jag idag orkar och samtidigt får tid över för både reflektion och utveckling. På ett arbetslagsmöte för ett par år sedan satt vi och diskuterade hur vi skulle hinna med ännu en ny uppgift. Mitt i klagosången sa hon det självklara: ”Man kan inte springa på alla bollar”. Hon menade att skolan är ett bollhav där konsten ligger i att välja ut de bollar som gagnar eleverna. Idag låter jag vissa bollar rulla förbi. Jag tycker att det är varje erfaren lärares professionella ansvar att avgöra vad som är relevant i förhållande till de unika elever som man för tillfället undervisar. Det är jag som möter dem i just mina ämnen och därför den som bäst kan avgöra hur min tid, som är deras, ska användas. För att avgöra om en boll är värd att springa på frågar jag mig själv om den gagnar mina elever.

Vara och göra olika

En annan erfaren kollega menade att det förr i tiden fanns fler ”original” bland lärarna. Sådana där som inte passar in i bilden av hur en lärare förväntas vara men som eleverna ändå älskade. Jag tror att han har rätt och tänker på min egen fysiklärare från gymnasietiden som definitivt hamnar i den kategorin. Idag är kraven på lärares förmåga så breda att få uppfyller specifikationen. Det räcker inte med att du har djupa ämneskunskaper och är socialt kompetent. Du förväntas dessutom integrera IT i allt du gör, bidra till skolans övergripande måldokument, arbeta formativt och leda din mentorklass i skolans brännbollsturnering. Listan är lång och viktig och bilan faller tungt över den som inte fyller kostymen. Alla förväntas göra och kunna allt – och helst jobba på samma sätt. Sett ur det perspektivet är tidsbristen begriplig. Medicinen tror jag är, som Helena von Schantz så stiligt uttrycker det, att låta alla lärare vara och göra olika. Vi har en målstyrd skola och kan låta lärare få göra det de är bra på. Alla kan inte springa på alla bollar. Alla vill inte springa på samma bollar. Tillsammans tror jag att vi ändå kan fånga hela havet.