Digitala verktyg i en ifrågasatt skola

I personalrummet
"Varför ska eleverna egentligen lära sig multiplikationstabellen?" Frågan formulerades av en kollega och var en del av en lång utläggning om hur mycket onödigt eleverna tvingas lära sig. Som nyutexaminerad stod jag mig slätt mot den äldre och mer erfarna läraren i diskussionen som följde. Argumentet att han själv klarat sig utmärkt i livet utan att någonsin avkrävas produkten av två tal utantill var ett bevis på hur mycket vi slösade med den dyrbara tiden i skolan. För att inte tala om datorernas intåg, som en gång för alla skulle förändra vad man egentligen behöver kunna, och dit hörde inte multiplikationstabellen.

Även om det nu går att motivera vikten av att faktiskt lära sig just multiplikationstabellen kan man med lätthet ifrågasätta mycket av det vi lär ut idag, speciellt med tanke på alla digitala verktyg som finns tillgängliga. Ta till exempel algebra; även om det är ett oerhört kraftfullt verktyg så är gymnasiet sista gången som många "räknar med x och y" och således klarar sig alldeles utmärkt utan. Dessutom kan du skriva in vilken ekvation som helst på exempelvis WolframAlpha och direkt, utan att du behöver veta hur det går till, få svaret. Så om du är sexton år och får höra att föräldrarna inte behövt lösa ens den enklaste ekvationen sedan de slutade gymnasiet, samtidigt som du kan googla dig fram till allt, vill du vara säker på att din lärare vet vad hen gör och också varför.

WolframAlpha har svaret

Skolans roll i samhället
Att de digitala verktygen har blivit argument för att vi inte behöver kunna samma saker som förr har gjort det viktigt att förstå vilken roll skolan egentligen har i samhället. Då, och först då, kan vi svara på frågorna "varför ska jag lära mig det här?", oavsett vad det handlar om, och hur de digitala verktygen kan hjälpa oss att nå dit. I den alldeles utmärkta UR-serien Lärandets idéhistoria sammanfattar idéhistorikern Sven-Eric Liedman skolans roll med att den ska leda till ett yrke för den enskilda eleven, fostra demokratiska medborgare och inte minst leda till bildning.

Yrke
När det gäller yrkesutbildningar är det uppenbart att mycket av det eleverna lär sig i skolan har en direkt koppling till det framtida yrket och digitala verktyg kan då vara ett självklart medel för att utveckla skickligheten. En dansare som analyserar sitt rörelseschema i en filmad sekvens kan få syn på detaljer som annars skulle vara svåra att korrigera.

För elever på samhälls- och naturprogrammet är det svårare att direkt peka på vilket yrke den teoretiska utbildningen ska leda till, möjligheterna är flera, vilket gör det näst intill omöjligt att utifrån yrkesperspektivet motivera allt kunskapsinnehåll. Ibland har jag försökt knyta argument om varför man till exempel lär sig Newtons lagar i fysik till yrken där de faktiskt används, men när en elev fått klart för sig att lagarna är verktyg för vissa ingenjörer så faller det platt om hen har tänkt sig att bli veterinärer eller ekonom. Istället kan den specifika yrkeskopplingen, trots den motsatta tanken, bli ett argument till varför det är onödigt att förstå Newtons tankar och då hjälper det inte att man med olika program kan illustrera och simulera de fysikaliska sambanden - "jag ska ändå inte bli ingenjör". Sanningen är att få elever i mina fysikkurser kommer ha en praktisk nytta av Newtons lagar i sina yrkesliv, så om skolans roll endast vore att utbilda eleverna till det som de ska jobba med i framtiden är det alldeles uppenbart att mycket av det de lär sig i skolan är onödigt. Men skolan har också ett demokratiuppdrag.

Demokrati

Efter andra världskrigets slut var alla överens om att något liknande det som skedde i Tyskland aldrig mer skulle få hända. För att vaccinera unga mot fascism och nazism beslöt man därför att skolan skulle få ett demokratiuppdrag som innebar att eleverna både tillägnade sig kunskap om och kompetens att delta i och bidra till ett demokratiskt samhälle. I detta perspektiv blev skolklassen viktig såtillvida att det var här som unga med olika bakgrund skulle mötas, lära sig lyssna till och förstå andra samt utveckla självständigt och kritiskt tänkande.

Detta får också konsekvenser för hur undervisningen ska utformas. Det räcker inte med förmedla kunskap om grundläggande demokratiska värden under lektionerna i samhällskunskap, anordna speciella temadagar eller ha klassråd varje vecka - uppdraget innefattar och ska genomsyra undervisningen i samtliga ämnen. Då uppfyller varken enskilt arbete där elever tittar på videogenomgångar och sedan jobbar självständigt med olika quiz och uppgifter i egen takt, eller traditionell katederundervisning där läraren är en centralfigur och äger större delen av lektionens talutrymme, kraven på demokratiska arbetsformer. Om eleverna ska utveckla förmågan att aktivt delta och bidra till samhällslivet bör lektionerna utformas så att de får möjlighet att lyssna, argumentera och förklara hur de tänker - i kombination med kunskapsutvecklingen i de olika ämnena. Detta leder in på på bildning, ett begrepp som förekommer alltför sällan i debatten om skolan.

Bildning
Även om samhällen alltid har förändrats så är frågan om utvecklingen någonsin gått lika fort som nu. Många av de yrken som finns idag kommer inte finnas kvar när barnen som började skolan i höst går ut från gymnasiet, samtidigt som många nya yrken då tillkommit. Det innebär att vi i skolan ska utbilda eleverna till yrken som ännu inte existerar och kanske är det ur denna insikt som tvekan huruvida det kommer att vara nödvändigt att kunna multiplikationstabellen uppstår. Det är en tvekan som speglar en rastlös oro inför det vi inte vet något om, för det är omöjligt att säga hur samhället och omvärlden kommer att utvecklas, vilka yrken som eleverna kan tänkas utöva och därmed vilka kunskaper och färdigheter de behöver. Som en lösning på detta problem brukar man säga att den viktigaste färdigheten som eleverna måste få med sig från skolan är färdigheten att kunna lära sig. Det är då begreppet bildning blir intressant, igen kanske man ska säga.

Berlins Universitet

Den moderna bildningstanken uppstod i Tyskland i början av 1800-talet med Berlins Universitet som geografisk medelpunkt. Begreppet bildning myntades av Wilhelm von Humboldt och skulle med dagens språkbruk närmast beskrivas som att förverkliga sin själv. Men om vi idag kopplar samman självförverkligande med andningsövningar, mentala coacher och att finna inre lugn, så skulle 1800-talets nyhumanister snarare luta sig mot följande formulering ur läroplanen för gymnasieskolan för att beskriva självförverkligande (bildning):

"Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet." 

Ur Läroplan för gymnasieskola 2011

Att "finna sin unika egenart" har i detta sammanhang ingenting med "inre lugn" att göra, utan handlar om att genom studier och reflektion lära sig att tänka fritt och kritisk - helt enkelt utveckla sin personlighet, vidga horisonten och bli lite klokare. Men även om det är en individuell process förankrad i traditionellt tankegods, som till exempel Newtons lagar, är inte målet att bli en kopia av sina lärare, utan ett original som utifrån sin egen unika position kan bidra till den gemensamma samhällsutvecklingen. Tanken med bildning är alltså precis det som anses vara en nyckelkompetens i framtiden - färdigheten att kunna lära sig - således mer aktuellt än någonsin.

Digitala verktyg som färdmedel på en bildningsresa
När jag idag får frågan om varför man lär sig multiplikationstabellen och algebra brukar jag svara att det beror på hur vi väljer att se på skolan. Ett nyttoinriktat perspektiv på kunskaperna ger dock en alltför endimensionell och tunn bild av skolan. Det handlar om så mycket mer än att förbereda eleverna för yrkeslivet och göra dem anställningsbara, något som heller inte förändras av de digitala verktygens möjligheter. Däremot har jag börjat tänka att dessa verktyg i sin tur kan bli medel för att nå även demokratiuppdraget. En med mobiltelefon filmad genomgång, publicerad på Internet och som alla tar del av i förväg innebär att läraren kan ta ett steg tillbaka på lektionerna. Istället kan eleverna få utrymme att prata med varandra om filmens innehåll, förklara hur man tänker och utveckla förmågan att lyssna - samtidigt som kunskaperna kommer på köpet! Bildningen är resan dit och på den är vi lärare endast reseledare.

Kvalitativa svar och direkt återkoppling

Något som skiljer SMART Response XE från många andra mentometrar är att eleverna inte bara kan svara på flervalsfrågor utan även ge kvalitativa svar, t.ex matematiska uttryck. Det innebär att man exempelvis kan be eleverna faktorisera ett uttryck utan att ge någon ledtråd i form av svarsalternativ.


Bilden visar en fråga som eleverna ska ge ett kvalitativt svar på

Tidigare har eleverna fått jobba 2 och 2 innan de avkrävts svar med hjälp av responsenheterna. Men den här gången skulle de jobba enskilt med 10 frågor. Frågorna fick de på ett papper och reponsenheterna fungerar så att eleven själv kan bläddra mellan de olika frågorna och välja att svara i sin egen takt. Programmet (Notebook) ger mig som lärare en översikt i realtid där jag hela tiden ser hur många elever som svarat på respektive fråga.


Den gröna andelen visar hur många som svarat på respektive fråga.

Mitt motiv till att eleverna den här gången skulle jobba enskilt var dels att jag skulle få en översikt över klassens aktuella kunskapsnivå och dels ge eleverna en individuell återkoppling på hur det går. Det här är förstås inget nytt utan kan väl närmast liknas vid ett diagnostiskt prov. Men jag ville se vad den direkta responsen till eleverna leder till.

När jag såg att alla eleverna var klara stoppade jag provet. Några sekunder senare kunde alla elever direkt se hur många rätt de haft. En intressant effekt blev att eleverna genast satte igång och fråga varandra om uppgifter som de gjort fel på. Att det fanns en del att diskutera visar bilden nedan.


Alla olika svarsalternativ som eleverna gav på fråga 4.

När spridningen på svaren ser ut som på fråga 4 visar det inte bara behovet av att gå igenom frågan noga, utan den tar även kål på myten att "alla andra kan utom jag". Kanske är det just det som gör att den här statistiken är så intressant för eleverna.

Ett självrättande test av det här slaget tar ungefär 20 minuter att skapa i Notebook och att det är tidsbesparande när det gäller rättning och uppföljning är ju knappast något att argumentera om. Och när man som jag har 32 elever i klassen så är det ett utmärkt sätt att fortlöpande följa och ge feedback på elevernas individuella utveckling, utan att drunkna i rättningsarbete.

Men trots att det går fort att skapa test som detta och att det sedan ger både mig och eleverna direkt information om kunskapsläget i klassen tror jag att responssystemet ska användas mycket sparsamt på detta sätt. Jag inser ju så klart fördelarna med att ha täta kunskapskontroller men tycker ändå att det är långt mer intressant att se hur systemet har bidragit till att skapa diskussioner.

Just det har uppstått när eleverna fått möjlighet att i grupp diskutera frågorna innan de svarat. Jag antar att det faktum att alla ska lämna ett eget svar är det som gör att man känner behov av att jämföra sina tankar med andra. Men något som då slagit mig är att inte ställa för många frågor innan man gör en uppföljning. Det kan till och med vara så att en fråga är tillräckligt. Störst har effekten blivit när eleverna har fått en fråga, svarat enskilt med responsenheterna, och sedan tittat på statistiken över svaren. Det har lett till spännande diskussioner där eleverna har vänt och vridit på problemet och försökt argumentera för sin ståndpunkt. Och tro mig, effekten är betydligt starkare än vid vanlig handuppräckning eller användande av gröna och röda lappar för att visa hur man tänker.