Smartboard och hemsida som inkluderande verktyg

När jag läste matematik på universitet satt jag på långa föreläsningar där läraren fyllde whiteboarden flera gånger om med figurer, symboler och siffror. Att förstå allt som gicks igenom var det inte tal om. Istället handlade det om att att hinna skriva av det som läraren skrev på tavlan och sedan gå hem och processa det nedtecknade i lugn och ro. Någon gång prövade jag att strunta i att anteckna och bara försöka hänga med. Men jag insåg att anteckningar från lektionen var ett nödvändigt komplement till boken.

Även om jag som gymnasielärare inte skriver lika mycket på tavlan under mina lektioner, så är matematik ett ämne där det är svårt att lyssna, diskutera, anteckna och samtidigt hänga med och förstå. Ett sätt att lösa detta kan vara att dela ut lektionsanteckningar i förväg. Men problemet är att slutresultatet på tavlan sällan ser ut som man planerat i förväg. Elevernas frågor under lektionen styr helt enkelt vad som i slutändan skrivs på tavlan. För att underlätta för mina elever använder jag därför en Smartboard, allt som antecknas på denna kan nämligen sparas och distribueras i t.ex. PDF-format:


Bilden visar hur man sparar anteckningar gjorda på Smartboarden

Dessa anteckningar kan skrivas ut i pappersformat eller mejlas till eleverna. Själv har jag valt att spara anteckningarna i bildformat och publicera dem på en egen hemsida:


Bilden visar hemsidan där alla lektionsanteckningar sparas

Eftersom anteckningarna finns tillgänliga på internet en kort stund efter lektionen kan eleverna koncentrera sig på att hänga med och delta i de matematiska resonemangen.

Hur mycket använder eleverna sidan?
Jag använder Google sites för att göra min hemsida. Det är en gratistjänst till vilken det finns ett analysverktyg, Google analytics, som gör att jag kan se i vilken utsträckning eleverna besöker sidan:

Bilden visar statistik över antalet besök under en månad

Antalet besök varierar men statistiken visar att sidan i genomsnitt har 10 besök om dagen och att den genomsnittliga tiden för ett besök är drygt 30 minuter. Flest besök har sidan dagarna innan prov. En del elever skriver till och med ut anteckningarna och använder dem som ett komplement till boken när de repeterar inför prov.

Elever med läs- och skrivsvårigheter
För elever med läs- och skrivsvårigheter kan det vara särskilt svårt att både lyssna på läraren, titta på tavlan och samtidigt anteckna. En kompenserande åtgärd för dessa elever, som annars riskerar att exkluderas, är att de får lektionsanteckningar utskrivna. Med en Smartboard och en hemsida löser man detta på ett smidigt sätt.

Alla tjänar på det
Även om det är elever med läs- och skrivsvårigheter som kanske tjänar mest på att inte behöva anteckna finns det fler vinster med detta förfarande; elever som är frånvarande får information om vad vi gjort på lektionen och dessutom tillgång till alla anteckningar. Även föräldrar får insyn i vad som händer på matematiklektionerna. Till detta kommer möjligheten för mig som lärare att på ett enkelt sätt repetera det vi pratade om under föregående lektion - vi tittar på hemsidan. Alla tjänar på det.

Fler händer i luften

Vad är det som gör att det alltid är samma tre personer som alltid räcker upp handen för att besvara mina muntliga frågor? Jag vill ju att alla som kan, för det är många fler, ska få möjligheten att visa det. En oväntad effekt när jag har använt responsenheterna är att just det har skett - det är fler händer i luften.

Under den senaste lektionen ställde jag med jämna mellanrum ett antal förberedda frågor mitt i genomgången. Frågorna syntes skriftligt på Smartboarden och skulle besvaras av eleverna med hjälp av responsenheterna. Min egentliga tanke var att undersöka elevernas förförståelse och anpassa genomgången efter det. Dessutom ville jag hela tiden kolla om alla hängde med. Efter en kort genomgång av "formler" fick eleverna en fråga som handlade om sambandet mellan samtalskostnad och samtalslängd när man pratar i mobilen.


Diagrammet visar att alla kunde beräkna det rätta svaret (3 minuter).

När jag såg att alla hade lämnat svar stoppade jag frågan. Det innebär att eleverna direkt får feedback på sina enheter om deras svar är rätt eller fel. Och jag tror att det var just den här bekräftelsen på om man "tänkt rätt" som gjorde att så många elever vågade räcka upp handen när jag ställde frågan om hur de hade tänkt. Från att som tidigare ha tre händer i luften hade jag nu 23 att välja mellan.

När det gäller mitt egentliga syfte med att spränga in kontrollfrågor i genomgången så fungerade det alldeles utmärkt. Det var flera moment där jag såg att alla redan kunde vilket gjorde att jag direkt gick vidare till mer komplicerade samband.


Här söks ett samband mellan variablerna a och b.

I programmet som styr Smartboarden kan man sätta för luckor för cellerna och låta eleverna gissa vilket tal som döljer sig bakom varje lucka. När eleverna gissat trycker man på luckan, som då försvinner och talet visar sig. Det här är något som väcker ett enormt engagemang. När den sista luckan återstod fick eleverna försöka lista ut vilket tal som döljde sig och sedan svara med sina responsenheter. Precis som tidigare var alla väldigt engagerade eftersom de visste att de skulle få en direkt respons på sitt svar. Och eftersom de fick en bekräftelse på att de tänkt rätt var det många som nu ville berätta hur de gick till väga - många händer i luften.

Kvalitativa svar och direkt återkoppling

Något som skiljer SMART Response XE från många andra mentometrar är att eleverna inte bara kan svara på flervalsfrågor utan även ge kvalitativa svar, t.ex matematiska uttryck. Det innebär att man exempelvis kan be eleverna faktorisera ett uttryck utan att ge någon ledtråd i form av svarsalternativ.


Bilden visar en fråga som eleverna ska ge ett kvalitativt svar på

Tidigare har eleverna fått jobba 2 och 2 innan de avkrävts svar med hjälp av responsenheterna. Men den här gången skulle de jobba enskilt med 10 frågor. Frågorna fick de på ett papper och reponsenheterna fungerar så att eleven själv kan bläddra mellan de olika frågorna och välja att svara i sin egen takt. Programmet (Notebook) ger mig som lärare en översikt i realtid där jag hela tiden ser hur många elever som svarat på respektive fråga.


Den gröna andelen visar hur många som svarat på respektive fråga.

Mitt motiv till att eleverna den här gången skulle jobba enskilt var dels att jag skulle få en översikt över klassens aktuella kunskapsnivå och dels ge eleverna en individuell återkoppling på hur det går. Det här är förstås inget nytt utan kan väl närmast liknas vid ett diagnostiskt prov. Men jag ville se vad den direkta responsen till eleverna leder till.

När jag såg att alla eleverna var klara stoppade jag provet. Några sekunder senare kunde alla elever direkt se hur många rätt de haft. En intressant effekt blev att eleverna genast satte igång och fråga varandra om uppgifter som de gjort fel på. Att det fanns en del att diskutera visar bilden nedan.


Alla olika svarsalternativ som eleverna gav på fråga 4.

När spridningen på svaren ser ut som på fråga 4 visar det inte bara behovet av att gå igenom frågan noga, utan den tar även kål på myten att "alla andra kan utom jag". Kanske är det just det som gör att den här statistiken är så intressant för eleverna.

Ett självrättande test av det här slaget tar ungefär 20 minuter att skapa i Notebook och att det är tidsbesparande när det gäller rättning och uppföljning är ju knappast något att argumentera om. Och när man som jag har 32 elever i klassen så är det ett utmärkt sätt att fortlöpande följa och ge feedback på elevernas individuella utveckling, utan att drunkna i rättningsarbete.

Men trots att det går fort att skapa test som detta och att det sedan ger både mig och eleverna direkt information om kunskapsläget i klassen tror jag att responssystemet ska användas mycket sparsamt på detta sätt. Jag inser ju så klart fördelarna med att ha täta kunskapskontroller men tycker ändå att det är långt mer intressant att se hur systemet har bidragit till att skapa diskussioner.

Just det har uppstått när eleverna fått möjlighet att i grupp diskutera frågorna innan de svarat. Jag antar att det faktum att alla ska lämna ett eget svar är det som gör att man känner behov av att jämföra sina tankar med andra. Men något som då slagit mig är att inte ställa för många frågor innan man gör en uppföljning. Det kan till och med vara så att en fråga är tillräckligt. Störst har effekten blivit när eleverna har fått en fråga, svarat enskilt med responsenheterna, och sedan tittat på statistiken över svaren. Det har lett till spännande diskussioner där eleverna har vänt och vridit på problemet och försökt argumentera för sin ståndpunkt. Och tro mig, effekten är betydligt starkare än vid vanlig handuppräckning eller användande av gröna och röda lappar för att visa hur man tänker.

Jag har ljugit!

På fredagens lektion i fysik fick en klass ta ställning till ett påstående som knyter an till det moment som vi just nu jobbar med - Arkimedes princip. Eleverna fick en kort stunds betänketid under vilken de fick prata med varandra. Men eftersom vi pratat om just detta fenomen lektionen innan, där jag berättat hur det förhöll sig, så kunde alla svara utan problem. Alla valde samma alternativ.


Bilden visar påståendet och statistik över elvernas svar.

Glädjande nog kom alla ihåg det jag hade sagt om saken och svarade uppenbarligen därefter. Men problemet är att mitt påstående och elevernas svar inte stämmer. Det rätta svaret är nej. Det är för de allra flesta väl bekant att man utan problem kan bära en stor person så länge han finns i vatten. Men på land kan samma person vara omöjlig att lyfta. Det här illustrerar att alla föremål som befinner sig i vatten upplever en lyftkraft från vattnet. I samband med detta och i anlutning till min teoretiska härledning av detta fenomen frågade en elev om detta även gällde föremål som ligger på botten av en sjö. Det var först efter lektionen som jag kom på att jag hade svarat fel. Tvärsäkert hade jag hävdat att det inte spelar någon roll om t.ex. en sten befinner sig en bit ifrån eller ligger på botten; så länge den är i vatten upplever den samma lyftkraft. Men det finns enkla experiment som visar att det inte alltid stämmer.

Till saken hör att detta inte var medvetet från min sida trots att jag tidigare skrivit om lärarens inflytande över elevernas uppfattningar, vilket är mycket olyckligt om det läraren hävdar inte stämmer (HÄR). Detta var något som vi hade diskuterat i klassen under en tidigare lektion. Då påtalade jag att i fysik ska man inte köpa något som man inte sett med egna ögon i ett experiment. Ändå gick både jag och elverna i fällan och köpte det som läraren (jag) sa utan att kräva en experimentell bekräftelse.

Peer instruction med direkt återkoppling

I den första kursen i matematik på gymnasiet finns det många moment som eleverna redan är mer eller mindre bekanta med. Ofta finns det då elever som redan kan det man vill gå igenom. Skillnaden mellan förändring i procent och procentenheter är ett sådant område. Inspirerad av det sätt på vilket professor Eric Mazur (Harvard University) undervisar i fysik lät jag eleverna enskilt besvara en fråga om procent och procentenheter; detta innan vi pratat om skillnaden dem emellan. Som bilden nedan visar var det en stor del av klassen som kunde detta (alternativ B och C är korrekta) - men inte alla!


Bilden visar frågan och fördelningen av elevernas svar mellan de olika alternativen.

När Smartboarden visade att alla eleverna hade svarat med hjälp av sina responsenheter lät jag dem diskutera frågan 2 och 2 under en minut. Därefter fick de exakt samma fråga igen. Som bilden visar kunde alla nu.

Bilden visar resultatet av samma fråga efter elevernas diskussionen.

Alldeles uppenbart var det så att de som kunde hade lärt sina klasskamrater hur man skulle göra. För att ytterligare befästa skillnaden mellan procent och procentenheter lyfte vi upp frågan i en kort klassrumsdiskussion där jag på tavlan antecknade elevernas tankar (längst ner på den sista bilden).

HÄR kan man läsa mer om Eric Mazur och tankar bakom detta arbetssätt.

Överväldigad

Måste säga att jag gick omkring i ett rus i eftermiddags. Kunde aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig den entusiasm som eleverna visade när de fick varsin responsenhet i handen. Flera elever sa att det var den roligaste lektionen på länge - en lektion i matematik. Det märkliga är att varken lektionens innehåll eller utformning var särskilt märkvärdig, skillnaden var den lilla teknikprylen.



Varje elev fick ett ID-nummer som de använde för att logga in på sin enhet. De hälsades då välkommen med ett personligt meddelande i displayen och var sedan redo att besvara frågorna som jag förberett. För att avdramatisera det hela fick de jobba 2&2, men alla skulle ändå lämna ett personligt svar med sin egen enhet. Alla svar sändes över till min dator, som hade en mottagare kopplad till USB-porten, och dokumenterades. Frågorna var ett Quiz som jag skapat i Notebook, programvaran till Smartboarden. Eleverna skulle avgöra om påståendet var sant eller falskt.


Bilden visar de påståenden som eleverna fick.

Att de jobbade 2&2 gjorde att de noga diskuterade om påståendet var sant eller falskt innan de svarade med sina enheter. På varje fråga fick de ungefär en minuts betänketid. När alla frågorna var besvarade kunde vi direkt titta på en sammanställning av klassens svar.


Diagrammet visar frågans nummer på x-axeln och antal svar på y-axeln.

Här kunde vi direkt se vilka frågor som många hade problem med (fråga 4, 5, 6 och 10). Dessutom kunde eleverna se en personlig sammanställning av svaren i sina egna enheter. Sammanställningen visade deras egna svar på varje fråga och om svaret var korrekt. En oväntad effekt var att eleverna direkt, på eget initiativ, ville veta hur man skulle tänka om de svarat fel på en fråga. Så vi stegade oss helt enkelt igenom hela Quizet och diskuterade varje enskild fråga. Det måste ha varit den omdelebara, personliga responsen som gjorde att så många var så oerhört intresserade av denna uppföljning. Har aldrig haft så många händer i luften.

Som lärare kunde jag efter lektionen gå in och titta på enskilda elevers resultat, något som programmet själv sammanställer i snygga listor. Allt sköts av sig självt! Plötsligt ser jag möjligheten att kontinuerligt följa och ge feedback på elevernas kunskapsutvekling utan att drunkna i rättningsarbete. Men framför allt är jag överväldigad över den glädje som eleverna visade.

SMART Response XE i matematik

Efter att ha gått och väntat sedan i våras kom idag 32 enheter av SMART Response XE. Två frågor inställer sig genast:

1. Hur fungerar de?
   
2. Vad ska jag göra med dem?

Märker ganska snabbt att enheterna i sig inte är något problem. De fungerar direkt när man sätter i batterierna. Men sedan ska de ju börja kommunicera med datorn och då blir det genast knepigare. Först när jag provar med min egen dator hemma får jag igång systemet.

Tanken är att varje elev ska ha en egen enhet; vilket bör göra det möjligt att kontinuerligt följa elevernas kunskapsutveckling. Det finns ett insticksprogram i Notebook (programvaran som styr smartboarden) som gör att det är enkelt att skapa mer eller mindre komplicerade frågeformulär där elevernas svar loggas i programmets eget format. Eftersom jag är otålig skapar jag genast ett Quiz med 11 sant eller falskt-frågor i matematik. Om jag hinner få i batterier i alla enheter testar jag det i en av mina naturvetarklasser redan imorgon. Hur kommer det att gå?